Oscar på sitt andra bröllop

Förra helgen hann vi dock inte med någon pulkaåkning. Då var det istället dags för fruns systers bröllop. På måndagsmorgonen skjutsade jag och Oscar frun, som var maid of honor, till Grand Hôtel där bruden och övriga tärnor skulle fixas iordning. När vi sedan kom hem så dök Oscars farmor och farfar upp. Dom skulle vara barnvakt senare på kvällen och vi ville att Oscar skulle hinna träffa dom innan dagens alla aktiviteter körde igång. Oscar fick presenter och när dom väl var öppnade så hade han en spis och hel köksutrustning och sen kokade han mat så fort han kunde under helgen. Oscar valde att inte sova något denna dag vilket oroade mig lite eftersom det är lite enklare att ha med honom om han inte är trött. Strax före två anlände vi till Scandic Hotel Hasselbacken och där bytte jag om på Oscar. Han fick på sig frackskjorta, frackväst, vit fluga, svarta frackbyxor, en svart frackkavaj och svarta Adidassneekers. Han var så söt. Men ovanpå detta åkte overallen och mössan innan vi gick upp till festlokalen och lämnade barnvagnen. Strax före tre var vi på plats i kyrkan. Oscar väntade mig med på brudföljet ute i vapenhuset. Sen tog Oscars mamma med sig Oscar först in i brudföljet. Han hade bråttom och nästan släpade med sig mamma in i kyrkan. Han kom sedan på att det lät kul när man sparkade i träbänken så efter en liten stund gick jag och Oscar ut ur kyrkan en sväng och kikade på de fina levande ljusen som han tyckte att vi skulle blåsa ut. Efter vigseln var det välkomstdrink i festlokalen och mingel i någon timme. Oscar for runt bland övriga gästers ben och trivdes riktigt bra. Efter det gick vi upp till festlokalen där Oscar hade en fin kantplats på honnörsbordet. Där bjöds sedan på smörgåsbord och Oscar gick direkt på köttbullarna, prinskorvarna och potatisen. Nu började klockan bli rätt mycket och Oscar lämnade festen i stor stil och fortfarande med ett gott humör. När vi sedan kom hem dök Oscar på sin fina spis och kokade sedan mat en stund i frack innan välling och nattning väntade. Min pappa skjutsade tillbaka mig till festen och där tog jag tydligen ikapp tappad tid genom att dricka lite för mycket och bli jättetrött (dagen efter). Bröllopet var jättefint och bruden och hennes man var superfina. Festen var också jättetrevlig och jag gillade verkligen musiken som spelades. Det var kul med så mycket engelskspråkiga gäster och dom verkade verkligen ha gillat Stockholm och Skansen. Tyvärr kom ju snön några dagar senare för hade den kommit hade det varit magiskt fint på Skansen den där dagen.

Nu är det kallt!

Det är exakt 177 steg utomhus till vår närmaste matbutik. Det är rätt nära men idag var det ändå en jättekylig upplevelse att gå till affären. Usch! Fast det är ändå rätt mysigt med lite kyla och en massa snö.

Har lämnat startgroparna

Julklappsinköpen har påbörjats. Jag ligger nog lite efter men ska inom de närmaste två veckorna hämta hem detta och det absoluta målet är att vara helt klar med alla julklappar innan helgen före jul så att det går att lugna ner sig och landa innan jul.

Pulkahelg

De senaste dagarna har Oscar fått vara i pulkabacken en del. Han hade ju pulkapremiär redan förra vintern. I lördags var det jätteroligt att åka ner i backen i mammas knä. Nästa dag var det dags igen men då var inte pulkan lika lockande. Efter några åk sa Oscar bestämt nej och ägnade sig istället åt att titta på alla andra barn som åkte ner för backen i hög fart. Extra intressant var det att se på de barn som åkte snow racer. Dom ville han nästan gå fram till när dom stannat i änden av backen. Han gillade också att sparka i snön, yra runt snön runt oss och gå upp och ner för backen. Vi höll oss lite på sidan av backen där det inte är så brant. Mest för att det var så många som åkte i den andra delen av backen. Det känns inte helt säkert att vara i en pulkabacke. Jag såg fyra ”incidenter” medan vi var i backen. Alla gångerna var det barn som befann sig i sin pulka eller på sin snow racer som blev påkörda av barn i pulka. Lite läskigt faktiskt. Nu gick det bra i alla fall men en del skräckblandad gråt blev vi bjudna på. Det blir snart hjälm för Oscar och det dröjer nog innan han åker helt själv.

Den stora tystnaden

Alldeles för tyst på min blogg. Men följ mig på Twitter också så slipper ni sakna mig sååå mycket! :-) Har dock ett mål att bättra mig även här.

Västindienminnen

Idag har jag lyckats drömma mig tillbaka till vår bröllopsresa. Jag fick möjlighet att berätta för en ny kollega om vårt upplägg och hur härligt det var. Minnesbilderna passerade snabbt revy och jag längtade verkligen tillbaka. Är dock inte säker på att man ska åka tillbaka till så bra minnen. Risken för att det inte kommer att bli bättre eller lika bra är nog rätt liten. Fast stranden, den stranden…

Kommer julen snart?

Julen närmar sig med stormsteg. För några veckor sedan fick jag en av de första signalerna som jag varje år brukar leta efter. Den första ”färskvaran” med bäst före datum på julafton. Det var ett smörpaket som gav denna signal denna gång. Jularna har på senare år varit mycket annorlunda. Förra året var frun sjuk och inlagd på sjukhus med permission över julafton. Det blev därmed inget julfirande som tänkt hemma hos hennes pappa. Hela hennes släkt kom förbi oss en sväng så att Oscar fick öppna lite julklappar. Det var ju också Oscars första jul vilket ju också var väldigt nytt och speciellt. Året före så var ju frun gravid, sjukskriven och i dåligt skick med sin graviditetssjukdom. Jularna som väntar har vi höga förväntningar på och det ska bli underbart nu när Oscar är mycket mer av en individ än förra julen. I år är laddningen inför jul lite försenad eftersom vi har ett härligt bröllop att gå på nu i helgen. Fruns syster ska ju gifta sig med sin ”English bloke”. Som förresten är väldig mycket irländsk på samma gång. Men vi har druckit glögg, lyssnat på julmusik, köpt några julklappar och fixat julklappspapper. Så vi är inte helt efter trots allt. Vi har också funderat lite över hur vi ska göra med julgran nu när Oscar är så pass… ehh… ska man säga rörlig, som han är. Men efter helgen så får julen nalkas! Då är det ju inte många dagar kvar till första advent.

Söta, duktiga lilla killen

Det har, trots sjukdomar, varit roligt att vara hemma med Oscar lite mer än en vecka. Han har varit supergullig och det märks hela tiden hur han utvecklas. Nya ord dyker upp och han blir mer tydlig med att visa vad han tycker och vill. Han verkar också minnas var han har saker som han inte sett på någon dag och som blivit liggande under ett skåp. Skulle jag aldrig lyckas med! Han vet också hur det funkar när man snyter sig och att man hostar i armvecket. Det har han lärt sig genom att titta på mig och skratta när jag varit förkyld. Det som känns tryggt är också att han börjar kunna säga ”nej” på ett tydligt sätt vilket förstås kan vara jobbigt men samtidigt bra för hans självständighet och trygghet.

VAB-slutet nära eller?

Äntligen tycks vabbandet gå mot sitt slut. Själv åkte jag på en skaplig förkylning med feber, rejäl hosta och snuva. Idag känns det dock bättre och jag tror att jag ska ta mig till jobbet imorgon och stänga dörren till mitt rum och jobba på.

Ge mig ett V! Ge mig ett A! Ge mig ett B!

Man kan tänka sig att det är skönt att vabba. Den kanske det är ibland också men just nu känns det halvbra men kanske mest för att jag själv börjar känna mig hängig. Vi har vabbat sedan i måndags eftersom Oscar med sin dubbelsidiga öroninflammation blev dålig i söndags. Han fick hög feber och ont i öronen och har sedan dess gått på antibiotika. Nu är det mesta bättre men en riktigt elak hosta har ersatt. Nu börjar jag känna mig förkyld och lite så där irriterad som man kan göra när en förkylning sätter in. Typiskt att man ska bli sjuk när helgen närmar sig!