Att bli pappa är något speciellt. Att uppleva en graviditet ska normalt sett vara höljt i ett mysigt skimmer, framför allt för kvinnan. Så har inte denna graviditet varit. Min fru har varit sjukskriven sedan tidigt i graviditeten. Hon har drabbats av en sjukdom som heter
hyperemesis gravidarum (HG) vilket inte har varit någon dans på rosor. I kort kan man säga att HG är extremt illamående med omfattande kräkningar och något som på intet sätt kan jämföras med morgonillamående. Tillståndet ger att den drabbade ofta behöver göra flera besök på sjukhus för att få näring via dropp eftersom man inte får behålla något av det man får i sig. När frun mådde som värst spydde hon utan kontroll från morgon till kväll. Hon har också känt sig febrig och yrslig under perioden. Konsekvenserna har givit att hon har varit upp på akuten flera gånger för att få dropp och ibland blev vi kvar rätt länge. Hon har också i princip bara kunnat ligga i sängen hela tiden eftersom rörelser och små kraftansträngningar har inneburit att hon spytt. Det har således varit en pärs att äta, duscha, klä sig för besök på akuten och MVC för att inte prata om att reda ut det långa håret efter många dagar utan att ha orkat tvätta håret. Hon går sedan flera månader på en medicin som fungerar skapligt och som har dämpat kräkningarna men hon mår fortfarande mycket illa och kan inte göra mycket utan att spy. Under flera månader var jag därför hem varje lunch och fyllde på vätska, blåbärssoppa, kex, knäckebröd eller vad det nu har varit som hon för tillfället har fått i sig. Så har hennes och vår tillvaro varit under rätt lång tid nu. I bakgrunden är frun och jag förståss oerhört glada över att vi ska få barn men hennes sjukdom har på flera sätt tagit över.
I senaste numret av Vi Föräldrar Gravid (nr 1/2009) som precis kommit ut finns en artikel om en tjej som haft samma sjukdom som min fru har. Det var väldigt känslosamt för min fru när hon orkade läsa artikeln för hon kände igen sig i så mycket. Okunskapen inom vården, oförståelsen från omgivningen, deppigheten, kraftlösheten ja nästan allt. Sen är det förståss skönt att läsa om personer som har haft det lika hemskt eller värre så att man vet att man inte är ensam. Till min fru har man hela tiden sagt att det vänder men vid senaste besöket hos läkaren nämnde han att det faktiskt är sannolikt att hon inte blir av med sin sjukdom alls under graviditeten.