Söderstadion snart ett minne blott

I år är det, troligen, Hammarbys sista säsong på anrika Söderstadion. Mitt första besök på denna arena gjorde jag 1980. Bajen såg ut att göra en bra säsong. Själv hade jag sedan några år jag en kompis som pratade sig varm om Hammarby. Där jag växte upp hade vi ett lag som nästan utan publik krigade i landets andra division. Visst hade det varit naturligt att hålla på det laget men av någon anledning siktade jag redan som åttaåring lite högre.
Det var med den kompisen och hans pappa, som bodde i Stockholm, som jag gick på denna min första bajenmatch. Det var förhållandevis mycket folk på matchen. Dock ganska tyst eftersom Bajen Fans inte tagit läktarkulturen till Sverige än och Hägersten Hot Heaven ännu inte spelat upp sina sambatoner. Det var inga dåliga profiler i laget på den tiden. Bröderna Billy och Kenta Ohlsson, "skjut Klasse skjut" Johansson, Putte Ramberg, Micke Andersson, Peter Gerhardsson, Micke Rönnberg, Matte Werner och killar som sedan också gjort tränarjobb för klubben som Thomas Dennerby och Tom Åhlund.

När jag kom tillbaka till Söderstadion 1982 så var det annat ljud i skällan. Var man inte Bajenfrälst före så blev man det då. Den svenska läktarkulturen var född och den föddes på Söderstadion. Ungefär samma killar lirade och i finalspelet så höll dom på att slå IFK Göteborg som tidigare samma år vunnit UEFA-cupen med killar som Dan Corneliusson, Stig Fredriksson, Torbjörn Nilsson, Glenn Strömberg, Glenn Hysén, Thomas Wernersson, Håkan Sandberg och som tränare Sven-Göran Eriksson. Om Ni tycker det var ont om killar med namnet Glenn bland namnen ovan så beror det på att jag inte räknat upp herrarna Glenn Schiller och Glenn Holm. Inte svårt att räkna ut hur ramsan ”Alla heter Glenn i Göteborg… ” kom till. Men Göteborgarna var trots sitt UEFA-cupäventyr med matcher mot Valencia, Kaiserslautern och Hamburg, förfärade över ljudnivån på som Bajarna skapade på Nya Ullevi.



Sedan dess har det blivit många matcher i dur och moll på härliga Söderstadion. Arenan med den intima kontakten med spelarna och som många lag älskar eller fruktar att komma till. I år måste jag se i alla fall någon match för att vara med om sista året på Söderstadion. Den arena där jag upplevt ett av min absolut undbaraste idrottsminnen. Jag var där! Jag var på Söderstadion den där underbara dagen den 21 oktober 2001 när Hammarby tog sitt första SM-guld. Jag var där och skrek, sjöng, jublade, dansade och grät. Jag vandrade därifrån mot söder och upplevde en blöt natt på Gröne Jägaren med många, många öl. Nästa SM-guld kommer hammarby att fira på Nya Söderstadion, i byråkratsammanhang kallad Stockholmsarenan. Undrar vart jag sedan fortsätter att fira?