Det där fruktansvärda

I fredags när jag och Oscar knallade runt i Nacka Forum såg vi en kvinna som började få något stressat i blicken och for med huvudet från ena sidan till den andra. Vi passerade men jag vände sedan och gick tillbaka och frågade om hon behövde hjälp. Precis det jag anat hade hänt. Hon hade tappat bort sitt barn. Jag försökte fråga henne om detaljer för att kunna hjälpa till men hon hade svårt att svara i sin panik. Hon hulkade och fick knappt fram orden. Efter ett okej signalement (storlek 2 år, Namnet och blå huvtröja) förklarade jag för Oscar att vi måste hjälpa till att hitta hennes pojke. Själv stressade hon planlöst runt kring platsen där han försvann. Jag, som kanske kunde tänka och agera lite rationellare gick bort 30 meter till en leksaksaffär och en bit in där stötte jag ihop med en liten kille i tvåårsåldern med en blå huvtröja som åt glass. Jag försökte se runtomkring honom om det var så att han verkade ha någon vuxen med sig men kunde inte se att så var fallet. Jag frågade pojken, som hade en lite halvrädd blick, om han letade efter sin mamma. Jag tolkade hans ansiktsuttryck som att det nog kunde vara så och sa att han kan gå bredvid oss så ska vi se om inte hans mamma fanns utanför affären. Väl därute så får mamman på avstånd syn på honom och rusar mot honom och ropar tack men med blicken fäst på sin son. Jag också Oscar tittar lite på dom innan vi går vidare. Några minuter senare passerar vi, lite medvetet, platsen igen och då sitter dom och äter glass. Hon tackade då ännu en gång och berättade vad som hade hänt. Dom köpte kulglass och sonen fick sin först och medan hon valde sin glass försvann han från hennes sida utan att hon märkte det. En kille som annars inte verkade försvinna iväg. Det kändes jättebra att ha kunnat hjälpa till. Det var inte svår att sätta sig in i hennes desperation.