Lite saknad blir man kanske ändå...

Igår kom en av de kollegor som inte tillhört min enhet men som jag ändå haft en del med att göra förbi och uttryckte hur trist det är att jag ska lämna korridoren. Sånt känns rätt bra nu när man är lite solokvist efter att alla nära kollegor slutat eller flyttat bort. Jag har just nu inga fikakollegor eller lunchkollegor när mig. Jag har i och för kollegorna på den nya enheten några våningsplan bort men jag har inte etablerat några sådana rutiner med dom än. Så jag jobbar istället på att luncha med f.d. kollegor som jag trivs med. Igår hade jag en riktigt trevlig lunch med fru S och fick ventilera allt om jobb och liv. Skönt!