Snart 40 men nyss Forever Young

Förra helgen gjorde vi något riktigt trevligt. Fruns kompis hade pratat om att det vore roligt att se Jakob Hellman och eftersom frun visste vilka som spelade samtidigt så anade hon att det kunde bli av bara man frågade mig. Själv hade hon inte någon större koppling till banden men se de hade jag. Vi åkte därför till mina föräldrar vid lunch på fredagen och vinkade hej då till Oscar när vi fick skjuts av min pappa in till Gävle för att gå på Forever Young turnén.

Första ”bandet” ut var Jakob Hellman. Han var riktigt bra och hans mellansnack var störtskönt. Lite tufft att inleda när solen fortfarande lyser starkt men det fixade han. Sen var det dags för gamla härliga Ultravox. Ett band som inte har jättemånga listettor som är kända i Sverige men som låter riktigt bra och som spelar sina gamla superlåtar med stor nostalgikänsla. Dom spelade såväl Vienna, Hymn och Dancing with Tears in My Eyes (ja den blev ju just listetta i Sverige).

Därefter väntade kvällens höjdpunkt för mig! Lustans Lakejer var tillbaka. Bara herr Kinde själv var i original men med fyra riktigt ösiga killar vid sin sida. Kinde charmade på som vanligt och låtarna satt skapligt men framför allt så var min egen körsång spotless! Jag njöt från start till mål och deras timslånga spelning gick alldeles för fort. Efter Lustans var det ölpaus för oss. Reeperbahn klev upp på scenen och visst hade de varit roliga att se men… nope dom fick prioriteras bort och med tanke på hur sångaren såg ut ett par timmar innan spelning så var det ingen förlust. Efter svenskgängen var det så dags för det band som säkert slagit mest av kvällens band. Tyska Alphaville klev upp på scenen med något som verkade vara originaluppställning. Sångaren, Marian Gold, var i alla fall i sitt esse! Det lät riktigt bra när dom rev av Big in Japan, Forever Young och Sounds Like a Melody. Visst ville dom visa att dom inte är helt fast i nostalgin och körde lite hårda gitarrer före och efter själva kärnan av vissa låtar men det var helt okej! Bra spelning!

Därefter var det dags för finalbandet och det var The Human Leauge. Ni vet bandet med Don’t You Want Me. Dom ställde upp i typisk synthmundering och hade helvit dekor och helvita synhtar. Dom spelade bl.a. Love Action, The Lebanon, Boys and Girls och Mirror Man. Det kändes som om gnistan saknades lite men det var samtidigt väldigt nära sitt ursprung och kändes väldigt mycket nostalgi.

Vi blev hämtade av pappsen som då meddelade att det skulle bli en lite långsam resa hem för han hade fått punktering precis efter att han lämnat av oss och körde nu på reservhjul. Väl hemma blev det smörgåsar vilket var nödvändigt. Festivalens utlovade korta köer var nämligen enorma och inköp av en öl kunde ta uppåt en timme och i matluckan kunde man inte köpa öl så… tja det blev ingen mat!

Det var en jättekul nostalgikväll och det var första gången på länge som jag fick ösa på till Lustans Lakejer. Det finns nog inget band eller ingen artist som kan få igång mig på samma sätt. Kent ligger nära men de gamla texterna från Lustans sitter så skönt långt bak i huvudet så det är bara att flyta med. Vi ses igen, någonstans i öppna städer, Geneve, Rio eller bara över ett glas champagne på Riche!