Den tragiska arbetsmarknaden

Jag har det senaste halvåret läst igenom rätt många personliga brev och CV:s i samband med tre rekryteringsprocesser. Jag tycker det är lite smärtsamt. Det är rätt få ansökningar som uppfyller kraven i annonsen och ännu färre som uppfyller de egenskaper/erfarenheter som är önskvärda. Det i sig är synd för urvalet bland lämpliga kandidater blir ibland något begränsat. Men det är inte det som jag tänkte skriva om utan den där högen som omedelbart hamnar längst bort på skrivbordet. Dom som har helt fel bakgrund, är för oerfarna eller på annat sätt inte kan komma på fråga för berörda tjänster. Varför söker dessa personer? Dålig självbild? Chansning? Tvingad av Arbetsförmedlingen? Oavsett så är det ju några av dessa som faktiskt bjudit till och anpassat sitt brev och sin CV. Den tid dom har lagt ner på att skicka in denna ansökan går rätt fort bort efter min och mina kollegors första granskning. Undrar hur många gånger man själv har drabbats!

Något exempel som jag kan uppleva som lite tragiskt är äldre ansökanden som har utländsk bakgrund och en utbildning som är kvalificerad men som faktiskt inte är rätt för tjänsten. Ofta har dessa personer inte haft någon anställning sedan de kom till Sverige. Jag tänker lite på filmen ”Se upp för dårarna” där huvudpersonens pappa var en aktad hjärtkirurg i sitt hemland Turkiet men körde tunnelbana här i Sverige. Det är inte svårt att se att de har det tufft att ta sig in på arbetsmarknaden om dom har snäva utbildningar som inte är helt applicerbara här i Sverige. Sen har vi ju exempel på personer som sökt alla tre tjänsterna som i sig är mycket vitt skilda till sin karaktär. En sån person tycks söka allt!