En plats i solen 18 år senare

Året var väl 1983 och jag hade precis upptäckt Lustans Lakejer. Deras platta ”En plats i solen” trollband mig som ung tonåring (gavs ut 1982 och senare av Lustans under gruppnamnet Vanity Fair och albumnamnet ”A place in the sun”). Jag började snart att upptäcka de tidigare plattorna ”Lustans Lakejer” och ”Uppdrag i Genève” som var lite lättare i sinnet. Jag och grannkillen, Mr N tog oss då och då till närliggande folkparker för att kika på Kinde och gänget när dom kom. Det var inte fullt på arenorna och ingen där hade AC/DC- t-shirts. Lustans är nog det band genom åren som präglat mig mest. Säkert mest beroende på att dom dök upp i den tid som man utvecklades som mest i sitt sökande efter meningen med livet.

1990 startade ett gäng killar i Eskilstuna ett band som senare skulle döpas till Kent. Deras första platta släpptes 1995 och döptes, liksom Lustans Lakejers första platta efter bandets namn. Jocke Berg skrev liksom Kinde lite halvsvåra texter om livet som ung och drömmarna om något annat. Själv upptäckte jag Kent sent men har sedan kommit ikapp och sörjer verkligen inte bandets senaste musikaliska utveckling som ju består av mer synthar likt den musik jag växt upp med och lärt mig att älska.

På nätet kan man läsa att någon någon gång sagt att Kent är 90-talets Lustans Lakejer. Vill man fortsätta att hitta likheter är det lite lustigt att Kents nya album, som släpps den 30 juni bär samma namn som Lustans Lakejers tredje platta. Nu ser jag fram emot att få höra Kents version av ”En plats i solen” så att jag är laddad för Kents spelning på Långholmen i sommar och Lustans spelning på Forever Young någonstans i sommar. Samtidigt lyssnar jag lite på fruns lite rockigare favvoband Lit och deras debutplatta ”A place in the sun”.