Stackars barn!

Alltså man blir förvånad. Imorse såg jag en medelålders mamma som slängde sig på tunnelbanetågets sista vagn med sina barn i strax under 10-årsåldern. Det var bara det att hon inte kom springande från samma ände av tåget utan längs perrongen. Alltså sprang hon bara för att komma till den vagn som är närmast när dom väl ska kliva av. När dom väl kommit ombord ställer hon sig i dörren och tittar ut och ropar något. Barnen försöker lite skamset få henne att sluta och kliva in i vagnen. Dörrpipet hörs och hon drar in huvudet men tillräckligt sent för att larmet går till föraren att något hindrat dörren. Dörrarna öppnas igen och då kommer ett tredje barn, i ungefär samma ålder, in i tåget. Hon sprang alltså med sina barn längs perrongen för att komma in i en ”bättre” vagn och riskerade att tappa ett barn bakom sig. Även föraren blev sur och informerade resenärerna om att det går att gå i vagnarna om man nu måste ta sig till en viss ände. Mamman var stolt över att ha lyckats och hade ett stort leende på sina läppar medan barnen bara skämdes och jag tror till och med att det tredje barnet grät lite. Här hade vi en mamma som nog skulle behöva analysera sitt liv lite och funderar över sina prioriteringar. Hon var väldigt lik Filippa Reinfeldt så jag var tvungen att titta två gånger men det var naturligtvis inte hon. Sån ska jag aldrig bli!