Nu har även Joakim anlänt till...

Efter något år av förfrågningar, media, tips och misstänksamhet så har såväl jag som min fru hoppat på Facebook-tåget. Lagom tills många har givit upp. Efter att ha sprungit runt på några communitys i nästan 10 år så har jag inte riktigt förstått fascinationen med FB, men för många är säkert detta den första riktiga ”communityn”. Men jag inser att tekniken gått framåt och ger FB ett antal funktioner, om än ofta externa, som är riktigt roliga och som tillför communityn något extra. Men… det stora med FB är ju naturligtvis dess bredd. Det riktigt roliga är ju att så många finns där och att det därmed går att hitta glömda släktingar, lumparkompisar, klasskompisar, kursare och andra vänner och bekanta. I går lyckades jag dessutom bli riktigt rörd när jag läste en text om min farfar som skrevs av en av hans yngre bröder före min farfars bortgång för över 25 år sedan. Det var en varm och beskrivande text som fick det att tåras lite i ena ögonvrån. Mitt första mail inom communityn kom från min faster på snart 60 år som informerade om att en av mina många kusiner just nu befinner sig utomlands för att gifta sig och som dessutom ska ha sitt andra barn under det här året. Så redan nu så har jag, som skeptisk internetanvändare insett att FB faktiskt har sina fördelar och jag ser fram emot en modest användning som dock innebär kontakt med en del ansikten i mitt förflutna.